Hasse i skogen...

And now for something completely different skulle man väl kunna säga.

Jag har aldrig riktigt kommit överens med naturfotografering. Visst ser man en del landskapsbilder som inte bara blir yta utan lyckas förmedla en känsla men oftast blir det bara platt och livlöst. Och "vackert".
De få gånger jag ger mig på det så dras jag mest till det fula och skräpiga. Till skrot eller gamla hus, eller andra spår av människor. Eller till risig ful snårskog som andra nog helst går förbi.

Om man bor som jag gör i förorten med skog på andra sidan vägen så är det ju ändå lockande att försöka ge sig på att fotografera där. Det här är vad jag lyckats få ihop hittills...fortsättning följer säkert. Man måste ge det en chans. Och ibland när jag står där bland träden med kameran så blir det så jävla tråkigt! Det är nog bra, då kanske det kan börja hända något.

Om det här är nåt, eller inte, vet jag inte riktigt. Andra får väl bedöma det...

PS. Man kan ju naturligtvis köpa en bild och hänga på väggen!
Maila i så fall till: hasse@hasselinden.com eller ring 0736-372742

Det började med fåglar...

...skrev ju Jan Stenmark. Det gjorde det också när jag träffade den här mannen i morse...

Klockan var kvart i sju och man kan väl säga att det inte var så många ute direkt. Normala människor hade nog vett att ligga kvar under täcket i stället för att vara ute i snöstormen.
-Har du sett några fåglar där uppe..? Det var det första han sa när vi möttes. Sen pratade vi en stund, om vädret och om fåglarna.

Det konstiga var att ingen av oss hade hund. Det brukar ju annars vara ett alibi för att få gå ut på konstiga tider. I stan är det väl ingen som bryr sig men här ute i bushen, i förorten där jag bor, tittar folk misstänksamt på en om man kommer gående för sig själv sådär som jag brukar göra. Jag går, och fotograferar nåt ibland och så vinglar jag vidare, lite lagom planlöst... Jävligt skumt, verkar en del tycka.

Vi hade alltså inte hund. Jag hade en kamera (eller två) och han hade en ryggsäck full med fågelfrö. Han berättade att han varje helg, hela vintern, brukade gå till ett visst ställe i skogen och där lägga ut mat till fåglarna.
Han pratade varmt om domherrarna och stenknäcken, och om storskraken och krickan som han just sett nere vid sjön. Han berättade att nu när barnen var stora och utflugna...jo han sa faktiskt det, så hade han mer tid att ägna sig åt sitt stora intresse.
Vi hade ganska trevligt där i snöstormen i några minuter tills han sa att han måste gå för fåglarna väntade.
Jag tog en bild och så sa vi hej då och gick vidare åt varsitt håll.